Samosans ursprung finns i Persien och Centralasien. Ordet kommer från det mellanpersiska sanbosag (trekantig pastej), och en av de tidigaste skriftliga beskrivningarna finns hos den persiske 1000-talshistorikern Abu'l-Fadl Bayhaqi, som nämner en friterad, köttfylld ficka som serverades vid det ghaznavidiska hovet. Arabiska kokböcker från 900-1200-talen beskriver liknande pastejer under namnen sanbusak, sanbusaq och sanbusaj.
Rätten spreds längs handelsvägarna med persiska och centralasiatiska hovkockar som fick arbete i Delhi-sultanatets kök under 1200-1300-talen. Den indiske hovpoeten Amir Khusrau (1253-1325) skrev omkring år 1300 att furstar och adelsmän njöt av samosa gjord av kött, ghee och lök ett av de tidigaste beläggen för rätten i Sydasien. Under mogulimperiet fick samosan gradvis fotfäste i hela Nordindien och anpassades med lokala kryddor spiskummin, koriander, chili och garam masala.
Potatisen kom till Indien med portugisiska handelsmän kring Goa på 1500-1600-talen, men blev inte en utbredd gröda förrän engelska Ostindiska kompaniet aktivt främjade odlingen under 1700- och 1800-talen. Den vegetariska Aloo Samosa passade väl in i det hinduiska köket och spred sig som gatumat och festmat för alla klasser i takt med att potatisodlingen växte i norra Indien.
I dag är samosa den i särklass mest igenkännbara indiska gatumaten globalt, med tydliga regionala varianter från Punjabs stora triangulära aloo samosa till Bengalens sötare singara och Hyderabads köttfyllda lukhmi. Den säljs på gatukiosker längs järnvägsstationer, i dhaba-krogar, i tempel under festivaler och i femstjärniga hotellrestauranger. I Sverige finns samosa på praktiskt taget varje indisk restaurangmeny men det är i hemköket, med rätt vilad deg och rätt friteringstemperatur, som gatukökets krispiga original verkligen kan återskapas.
