Korma är en av de mest ikoniska rätterna i det nordindiska hovköket, med rötter i Mughal-imperiets kök i Delhi och Agra. Ordet korma härstammar från det turkisk-persiska kavurma, ett arv från de centralasiatiska turkiska kulturer som Mughal-dynastin emanerade från. Exakt när rätten fick sin nuvarande form är omtvistat bland matforskare: tekniken att braisera kött i yoghurt och kryddor går sannolikt tillbaka till Akbars hov på 1500-talet, men de tidigast kända dokumenterade omnämnandena av korma vid namn återfinns i kokböcker från 1700-talet. Ain-i-Akbari, Abu l-Fazls detaljerade beskrivning av Akbars hov från 1590-talet, nämner en rad hovrätter men inte korma specifikt den beskriver istället närbesläktade grytor som qaliya, vilka troligen är en föregångare till dagens korma.
Mughal-imperiet (1526-1857) hade ett djupgående inflytande på det nordindiska köket. De store kejsarna Babur, Humayun, Akbar, Jahangir, Shah Jahan och Aurangzeb upprätthöll stora kök i Delhi, Agra och Lahore med hundratals kockar specialiserade på olika tekniker. Korma, biryani och kebab är de tre rätter som tydligast bär Mughal-kökets arv.
Rättens spridning från hovet till det bredare köket skedde gradvis. Kockar som lämnade kungliga tjänster öppnade egna restauranger dhabas och tog med sig recept och tekniker. I Lucknow, vars Nawab-hov blomstrade på 1700-1800-talet, utvecklades den eleganta Nawabi Korma en vit, delikat version utan röda kryddor som är ett direkt arv från hovmatlagningens förfining.
Korma fick internationell spridning under 1900-talets indiska diaspora och är i dag en av de vanligaste indiska rätterna på restauranger världen över. I den brittiska curryhus-traditionen och sedan i Sverige har rätten ofta förenklats och gjorts mildare, med mer grädde och mindre av den hela-krydd-teknik och långa lökstekning som ger hovkökets djup. Grädde är i sig inget onaturligt inslag i indisk korma men den ursprungliga hovköksteknik med ghee, hela kryddor, lång lökstekning och nötpasta är det som detta recept återvänder till.